Svensk ordbok 2009, webbversion

bi`ton substantiv ~en ~er bi|­ton·en●ton­fall som an­tyder annat inne­håll än det som ut­sägs direkt vanligen talarens (negativa) in­ställning språkvet.när han talar om NN anar man all­tid en biton av förakt○äv. om stil­medel e.d. i skriften saklig fram­ställning utan religiösa bitonersedan 1892