Svensk ordbok 2009, webbversion

bis`kop substantiv ~en ~ar biskop·en●person med ett högt kyrkligt ämbete som inne­bär över­inseende över ett betydande an­tal församlingar (ett stift) relig.yrk.biskopsvalbiskopsämbeteärkebiskopen biskop är chef för ett stiftbara biskopar har rätt att viga präster○förr äv. med världslig maktfurstbiskopsedan ca 1200 (i sammansättn. ärke-)runsten, Norra Åsum, Skåne (Danmarks Runeindskrifter)runform biskup, fornsv. biskoper; av grek. epis´kopos ’spejare; uppsynings­man’