Svensk ordbok 2009, webbversion

bi`sittare substantiv ~n äv. vard. bisittarn, plur. ~, best. plur. bisittarna bi|­sitt·ar·en●person som har till upp­gift att offentligt bi­träda ledande person i veder­börandes tjänste­utövning, t.ex. i dömande el. styrande funktioner el. i debatter o.d. af.yrk.domare i frågesporttävlingen var NN och bisittare var ONi debatten del­tog parti­ledaren och hans bisittare NN○särsk. (förr) om leda­mot, ut­om ord­föranden, av dom­stol el. förvaltnings­myndighetbisittare i rådhus­rättenen bisittare (till ngn)sedan ca 1430Själens tröstfornsv. bisitiare; av lågty. bisitter med samma betydelse, eg. ’ngn som sitter bred­vid’