Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. bisittarn, plur. ~, best. plur. bisittarna
bi|sitt·ar·en●person som har till uppgift att offentligt biträda ledande person
i vederbörandes tjänsteutövning, t.ex. i dömande el. styrande funktioner el. i debatter o.d.
af.yrk.domare i frågesporttävlingen var NN och bisittare var ONi debatten deltog partiledaren och hans bisittare NN○särsk. (förr) om ledamot, utom ordföranden, av domstol el. förvaltningsmyndighetbisittare i rådhusrättenen bisittare (till ngn)sedan ca 1430Själens tröstfornsv. bisitiare; av lågty. bisitter med samma betydelse, eg. ’ngn som sitter bredvid’