Svensk ordbok 2009, webbversion

bink`a substantiv ~n binkor bink·an●vanligen i sammansättn. typ av asterliknande, korg­blommig växt med tråd­liknande kant­blommor bot.binkasläktefjällbinkagråbinkakanadabinkapraktbinkasedan början av 1500-taletLäke- och örte-böckerfornsv. binke, bynke; trol. nära besl. med efter­ledet i ormbunke