Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n binkor
bink·an●vanligen i sammansättn.
typ av asterliknande, korgblommig växt
med trådliknande kantblommor
bot.binkasläktefjällbinkagråbinkakanadabinkapraktbinkasedan början av 1500-taletLäke- och örte-böckerfornsv. binke, bynke; trol. nära besl. med efterledet i ormbunke