Svensk ordbok 2009, webbversion
[biŋ´go]
substantiv ~n
1ett hasardspel som bygger på lotteriets princip
vanligen med relativt begränsade insatser och vinster
spel.tid.bingobrickabingohallmånga idrottsföreningar är beroende av inkomsterna från bingonsedan 1961av eng. bingo med samma betydelse, trol. sammansmältning av brandy ’konjak’ och stingo ’starkt öl’
2vinstläge i bingospel
när alla nummer på brickan har fallit ut
spel.tid.sesebingo 1
○äv. bildligt om lyckade utfall i allmänhet, ibl. som utropdet blev bingo för klubben som vann både serien och cupenbingo (för ngn/ngt)sedan 1960-talet