Svensk ordbok 2009, webbversion
bing`el
substantiv ~n binglar
bingl·ar●typ av (giftig) mindre ört med små gröna blommor
som sitter i små gyttringar (på långa glesa ax) i bladvecken
bot.grenbingelskogsbingelsedan 1745av ty. Bingel(kraut) med samma betydelse; trol. till äldre ty. Bunge ’knöl’