Svensk ordbok 2009, webbversion

bin`dare substantiv ~n äv. vard. bindarn, plur. ~, best. plur. bindarna bind·ar·en1vanligen i sammansättn. (del av) skörde­maskin som samlar i­hop den slagna säden och binder den till kärvar jordbr.självbindaresedan 18902nästan en­bart i sammansättn. person som yrkesmässigt binder ngt till större helheter yrk.sese1binda 2 bokbindareborstbindaretunnbindaresedan ca 1350 (i sammansättn. tunno-)Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. bindare 3längs­gående trä­virke med upp­gift att binda samman takstolsrader byggn.tekn.sedan 1839