Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. bindarn, plur. ~, best. plur. bindarna
bind·ar·en1vanligen i sammansättn.
(del av) skördemaskin som samlar ihop den slagna säden och binder den till kärvar
jordbr.självbindaresedan 18902nästan enbart i sammansättn.
person som yrkesmässigt binder ngt
till större helheter
yrk.sese1binda 2
bokbindareborstbindaretunnbindaresedan ca 1350 (i sammansättn. tunno-)Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. bindare
3längsgående trävirke med uppgift att binda samman takstolsrader
byggn.tekn.sedan 1839