Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
bikt·ar1avlägga bikt om
sina synder inför präst
relig.han dog utan att ha fått bikta sina förbrytelser○äv. bildligtöppet bekänna
bikta ngt (för ngn)sedan 16662ta emot bikt från
ngn; om präst e.d.
relig.fängelseprästen biktade den dödsdömdebikta ngnsedan 1638Subst.:vbid1-118722biktande;
bikt