Svensk ordbok 2009, webbversion

bik`ta verb ~de ~t bikt·ar1av­lägga bikt om sina synder in­för präst relig.han dog utan att ha fått bikta sina förbrytelser○äv. bildligtöppet bekänna bikta ngt (för ngn)sedan 16662ta emot bikt från ngn; om präst e.d. relig.fängelse­prästen biktade den döds­dömdebikta ngnsedan 1638Subst.:vbid1-118722biktande; bikt