Svensk ordbok 2009, webbversion

bikt substantiv ~en ~er bikt·en●en­skild bekännelse av synder in­för präst förenad med synda­förlåtelse relig.tid.JFRcohyponymabsolution av­lägga biktbiktens hemlighet får inte yppas○ofta bildligthänsyns­löst öppen­hjärtig själv­bekännelse hennes nya själv­biografiska roman är en enda lång biktsedan 1734av lågty. bicht(e) ’bekännelse’