Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
be·vis·ning·en●det att bevisa ngt påstående
särsk. jur.jur.tid.bevisningsskyldig○vanligen om det framlagda materialetåklagarsidan hade sådan bevisning att den misstänkte var helt bunden vid brottetbevisning (av ngt/SATS)sedan 1387öppet brev utfärdat av kung Albrekt om Bo Jonssons testamente m.m. (Styffe)fornsv. bevisning