Svensk ordbok 2009, webbversion

bevi´sa verb ~de ~t be·vis·ar1o­emotsägligt fast­ställa riktigheten av ngt på­stående e.d., vanligen genom fram­läggande av fakta el. genom logiskt resonemang särsk. jur., logik och mat.jur.mat.JFRcohyponymöverbevisa motbevisabevisa att vinklarna A och B är lika!den å­talade behöver inte bevisa sin o­skuld, det är å­klagarens sak att bevisa hans skuldkan du bevisa riktigheten av ditt på­stående?○äv. om fakta, resonemang etc.ut­göra bevis för ut­vecklingen bevisar att jag hade rättbevisa ngt/SATSsedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. bevisa; av lågty. bewisen med samma betydelse; jfr 2visa 2ge o­misskännligt tecken på ngt åld.komm.konungen bevisade kammar­herren sin ynnestbevisa (ngn) ngtsedan ca 1420Bonaventuras BetraktelserSubst.:vbid1-118278bevisande, bevisning (till 1); bevis (till 1 + 2)