Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~t ~n
be·te·end·et●iakttagbart sätt att uppföra sig
hos person el. djur; i mots. till inre (själsliga) processer e.d.
psykol.trafikbeteendehan blev dömd för förargelseväckande beteendehans ryckiga och nervösa beteendeavarter av mänskligt beteende○särsk. i psykologiska och andra vetenskapliga sammanhangbeteendeterapimänniskans sexuella beteendehans avhandling behandlar råttors beteende under stress(ngns) beteende (mot ngn)sedan 1784till bete sig