Svensk ordbok 2009, webbversion

besvär´ja verb besvor äv. besvärjde, besvurit äv. besvärjt, besvuren äv. besvärjd, besvurna äv. besvärjda, pres. besvär äv. besvärjer be·svur·it1ut­tala magiska ord för att försöka vinna makt över ande­väsen, natur­krafter etc. relig.besvärja de onda andarna○äv. bildligtbetvinga hela sitt vuxna liv har han försökt besvärja sin döds­skräckbesvärja ngn/ngt (med ngt)sedan ca 1430Själens tröstfornsv. besväria; av lågty. besweren med samma betydelse; jfr svära 2intensivt vädja till ngt högt.komm.han besvor henne att inte lämna honombesvärja ngn (om ngt), besvärja ngn (att+V)sedan 1541Subst.:vbid1-117586besvärjande (till 1), vbid2-117586besvärjning (till 1); besvärjelse (till 1)