Svensk ordbok 2009, webbversion

besti´ga verb besteg bestigit bestigen bestigna, pres. bestiger be·stig·er1nå högsta punkt på högt berg e.d. sport.Hillary besteg Mount Everest år 1953○äv. med avs. på rid­djurbestiga hästen○äv. mer el. mindre bildligtGustav II Adolf besteg tronen 1611bestiga ngtsedan ca 1755jfr fornsv. bestigha ’storma, besätta (en fästnings­mur)’ 2klättra upp på (hona) för att para sig om hanne av fyrfota­djur biol.hingsten besteg stoetbestiga ngtsedan 1727Subst.:vbid1-117391bestigande, bestigning