Svensk ordbok 2009, webbversion
verb besteg bestigit bestigen bestigna, pres. bestiger
be·stig·er1nå högsta punkt på
högt berg e.d.
sport.Hillary besteg Mount Everest år 1953○äv. med avs. på riddjurbestiga hästen○äv. mer el. mindre bildligtGustav II Adolf besteg tronen 1611bestiga ngtsedan ca 1755jfr fornsv. bestigha ’storma, besätta (en fästningsmur)’
2klättra upp på (hona) för att para sig
om hanne av fyrfotadjur
biol.hingsten besteg stoetbestiga ngtsedan 1727Subst.:vbid1-117391bestigande,
bestigning