Svensk ordbok 2009, webbversion

bestick´ substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en be·stick·et1vanligen plur. (upp­sättning) redskap att äta med dvs. kniv, gaffel och sked; äv. om redskap för upp­läggning etc. kokk.bordsbesticksilverbestickta fram glas, porslin och besticksedan 1947av ty. Besteck med samma betydelse, eg. ’något, var­i något sticks in’ 2liten upp­sättning verk­tyg i sär­skilt fodral särsk. om ritverktyg så­som passare etc. verkt.sedan 18043förteckning över seglade kurser och tillrygga­lagda distanser som an­vänds för läges­bestämning vid navigering, vanligen i form av rekonstruktion på sjö­kortet sjö.bestickräkninginseglat ställe enligt besticket skiljer sig normalt från observerat ställesedan 1693av nederl. bestek med samma betydelse, till besteken ’begränsa; bestämma’