Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. beskyddarn, plur. ~, best. plur. beskyddarna
be·skydd·ar·en●person som ger beskydd
åt ngn el. ngt, särsk. av moraliskt el. andligt slag
yrk.den svenska idrottens höge beskyddarede förtryckta djurens beskyddare○ibl. med bibetydelse av förmynderi e.d.beskyddarminbeskyddare (av ngn/ngt)sedan 1544