Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
be·själ·ar●ofta perf. part.
uppfylla
ngns tankar, själsliv e.d.; ofta om ideal, höga syften o.d.
psykol.hon var besjälad av en vilja att hjälpa sina medmänniskor○äv. bokstavligt med avs. på döda tingge själ åt, förmänskliga
den besjälade naturen var ett älsklingsmotiv för de romantiska diktarnabesjäla ngn/ngtsedan 1809efter ty. beseelen med samma betydelse; jfr själ
Subst.:vbid1-117037besjälande,
vbid2-117037besjälning