Svensk ordbok 2009, webbversion

berätt´are substantiv ~n äv. vard. berättarn, plur. ~, best. plur. berättarna be·rätt·ar·en1person som berättar om händelse­förlopp e.d. komm.yrk.○särsk. om figur i roman, teater­pjäs etc. som har upp­giften att berättai Skattkammarön är Jim Hawkins berättareberättare (av ngt)sedan 18042författare som främst skriver berättande prosa med mycket (yttre) handling etc. litt.vet.yrk.stora svenska berättare som Vilhelm Moberg och Jan Fridegård○äv. om person med fallenhet för att berättadet är roligt att lyssna på honom ― han är en så god berättareberättare (av ngt)sedan ca 1805