Svensk ordbok 2009, webbversion

benå´da verb ~de ~t be·nåd·ar1efter­skänka eller mildra straff för ngn, utan­för el. efter det normala rättsliga förfarandet; om regering el. mot­svarande jur.guvernören benådade den döds­dömdebenåda ngnsedan mitten av 1400-taletKonung Christoffers Landslagfornsv. benadha; till nåd 1 2vanligen perf. part. skänka av nåd ofta om Gud, ödet e.d. högt.relig.benådas med den himmelska friden○i perf. part. oftaväl­signad, rikt begåvad en benådad sångarehan fann lösningen i ett benådat ögon­blickbenåda ngn (med ngt)sedan 1544Subst.:vbid1-116388benådande, benådning (till 1)