Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
be·nåd·ar1efterskänka eller mildra straff för
ngn, utanför el. efter det normala rättsliga förfarandet; om regering el. motsvarande
jur.guvernören benådade den dödsdömdebenåda ngnsedan mitten av 1400-taletKonung Christoffers Landslagfornsv. benadha; till nåd 1
2vanligen perf. part.
skänka av nåd
ofta om Gud, ödet e.d.
högt.relig.benådas med den himmelska friden○i perf. part. oftavälsignad, rikt begåvad
en benådad sångarehan fann lösningen i ett benådat ögonblickbenåda ngn (med ngt)sedan 1544Subst.:vbid1-116388benådande,
benådning (till 1)