Svensk ordbok 2009, webbversion

belam´ra verb ~de ~t be·lamr·ar●ofta perf. part. fylla (ut­rymme) med skrymmande eller hindrande före­mål Nollvåningen var belamrad med stil­möbler och gipsskulpturer○äv. bildligthans hjärna var belamrad med o­nyttiga kunskaperbelamra ngt med ngtsedan 1833av lågty. belammern med samma betydelse, urspr. trol. ’lam­slå’ Subst.:vbid1-115909belamrande, vbid2-115909belamring