Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. belackarn, plur. ~, best. plur. belackarna
be·lack·ar·en●person som ägnar sig åt att tala illa om ngn eller ngt
komm.yrk.demokratins belackare○äv. försvagatskeptiker
han kom sina belackare på skamsedan 1541till äldre sv. belacka ’förtala; smäda’, till lacka ’klandra; förtala’; till lågty. lak ’fel; brist’; besl. med eng. lack ’sakna’