Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. bekännarn, plur. ~, best. plur. bekännarna
be·känn·ar·en1person som bekänner sig till viss religion
vanligen till kristendomen; ofta på ett avsiktligt framhävt sätt
relig.yrk.kväkarna är kristna bekännareen bekännare (av ngt)sedan 1514Ars moriendifornsv. bekännare
2person som öppet berättar om sig själv
utan inskränkningar när det gäller generande inslag etc.
psykol.berömda bekännare som Augustinus och Rousseausedan åtm. 1961