Svensk ordbok 2009, webbversion

bekänn´are substantiv ~n äv. vard. bekännarn, plur. ~, best. plur. bekännarna be·känn·ar·en1person som bekänner sig till viss religion vanligen till kristendomen; ofta på ett av­siktligt fram­hävt sätt relig.yrk.kväkarna är kristna bekännareen bekännare (av ngt)sedan 1514Ars moriendifornsv. bekännare 2person som öppet berättar om sig själv utan in­skränkningar när det gäller generande in­slag etc. psykol.berömda bekännare som Augustinus och Rousseausedan åtm. 1961