Svensk ordbok 2009, webbversion
adjektiv ~t
be·hör·ig1som lämpligen krävs
enl. skick och bruk, normal försiktighet etc.
allmän värderingsamh.SYN.synonymtillbörlig
ärendet behandlades i behörig ordningde stod på behörigt avstånd från eldensedan 1686av lågty. behörich med samma betydelse, eg. ’som hör till, som tillkommer’; till höra
2som uppfyller de formella kraven
för tjänst, studier etc.
admin.samh.JFRcohyponymkompetent 1
brist på behöriga lärarehon har gått igenom gymnasiet och är därmed behörig till högre studier○särsk. i fråga om myndighets rätt att handlägga viss typ av ärendeformellttingsrätten är inte behörig att behandla måletbehörig (till ngt/att+V), behörig (att+V)sedan 1741 (om domare)