Svensk ordbok 2009, webbversion

behäng´a verb behängde behängt, pres. behänger be·häng·er●vanligen perf. part. förse med (hängande) prydnad, ut­märkelse e.d. ofta ngt iron.Nollriks­marskalken var behängd med alla sina ordnarbehänga ngn med ngtsedan 1635Subst.:vbid1-115644behängande, vbid2-115644behängning