Svensk ordbok 2009, webbversion

behavioris´m [bihejv-] substantiv ~en behavi·or·ism·en●vanligen best. f. en riktning in­om psykologin som studerar beteendet och dess sam­band med miljön och tonar ner med­vetandets roll psykol.JFRcohyponymbeteendepsykologicohyponymmentalism in­om den amerikanska behaviorismen försökte man reducera alla själsyttringar till stimulus och responssedan 1929av (amerikansk) eng. behaviorism, till behavior ’beteende’