Svensk ordbok 2009, webbversion
verb begravde äv. begrov, begravt, begravd äv. begraven, begravda äv. begravna, pres. begraver
be·grav·er1ofta pass. el. perf. part.
lägga (stoftet av ngn) till slutlig vila i jorden
vanligen i samband med en ceremoni
relig.SYN.synonymgravlägga
JFRcohyponymbisättacohyponymgravsätta
han ligger begravd på en kyrkogård i Göteborghan begravdes i stillhethon är död och begraven sedan många år○äv. i fråga om deltagande vid el. förrättande av ceremoninJFRcohyponymjordfästa
vilken präst begravde henne?○ofta bildligtlämna åt glömskan, låta försvinna
begrava gammalt grollbegrava stridsyxanplanerna på svenska kärnvapen begravdesbegrava ngn/ngt (i ngt)ligga en hund begravensehund
sedan 1409öppet brev utfärdat i Uppsala av rådmansänkan Kristina Rythersdotter om jordförsäljning (Svenskt Diplomatarium)fornsv. begrava; av lågty. begraven med samma betydelse; jfr grava
2vanligen pass. el. perf. part.
fullständigt täcka över
med löst material; spec. med följden att människor skadas el. dör
utstr.de begravdes under spillrorna av husetmånga blev levande begravda vid jordbävningen○äv. utvidgatfynden kan ha legat begravda i ständig snö och is○äv. bildligtofta skämts.de befarade att kontoret skulle begravas under ett berg av papperbegrava ngn/ngtsedan ca 1730Subst.:vbid1-115365begravande