Svensk ordbok 2009, webbversion

befä´l substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en be·fäl·et1knappast plur. ställning som ledare för militär trupp e.d., äv. för far­tyg, polisiär enhet, brand­styrka m.m. mil.ta befälethan hade befäl över en bataljondivisionen stod under befäl av general NN○äv. med särsk. ton­vikt på ledarens befogenheterbefälsrätt○äv. bildligtinitiativ det gäller att ta befälet i matchen från början(under) befäl (av ngn), befäl (över ngn/ngt)sedan 1613av lågty. bevel med samma betydelse, till bevelen ’befalla’ 2personal med rätt att leda trupp el. far­tyg, polisiär enhet, brand­styrka m.m. admin.mil.yrk.befälsutbildningbrandbefälpolisbefälreservbefälmanskap och befäl○särsk. om befälspersonal med lägre rang, förr ibl. i mots. till officerareunderbefäl○äv. om en­skild befäls­personhan fick en ut­skällning av befäletsedan 1613