Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
be·fäl·et1knappast plur.
ställning som ledare
för militär trupp e.d., äv. för fartyg, polisiär enhet, brandstyrka m.m.
mil.ta befälethan hade befäl över en bataljondivisionen stod under befäl av general NN○äv. med särsk. tonvikt på ledarens befogenheterbefälsrätt○äv. bildligtinitiativ
det gäller att ta befälet i matchen från början(under) befäl (av ngn), befäl (över ngn/ngt)sedan 1613av lågty. bevel med samma betydelse, till bevelen ’befalla’
2personal med rätt att leda trupp
el. fartyg, polisiär enhet, brandstyrka m.m.
admin.mil.yrk.befälsutbildningbrandbefälpolisbefälreservbefälmanskap och befäl○särsk. om befälspersonal med lägre rang, förr ibl. i mots. till officerareunderbefäl○äv. om enskild befälspersonhan fick en utskällning av befäletsedan 1613