Svensk ordbok 2009, webbversion

beck`a verb ~de ~t beck·ar1över­dra med beck tekn.beckad trådbecka ngtsedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. bika 2vanligen med partikel, särsk.fast, igen bli full av beck utstr.○särsk. bildligthan fick en fruktans­värd förkylning – öron, näsa, hals, precis allt beckade i­genbecka (fast/igen) ngtsedan 1785Subst.:vbid1-114961beckande (till 1), vbid2-114961beckning (till 1)