Svensk ordbok 2009, webbversion
bandagera
[-a∫e´ra]
verb ~de ~t
band·ag·er·ar●vanligen perf. part.
förse (skadad kroppsdel, sår e.d.) med bandage
med.hans underarm var bandageradbandagera ngtsedan 1953Subst.:vbid1-804939bandagerande,
vbid2-804939bandagering