Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
art·ikul·er·ar●forma till (språk)ljud med talorgan
med.språkvet.det är viktigt att kunna artikulera sina tankar○äv. mus.ansätta och hålla fast ton
○äv.utforma meddelande eller (konstnärligt) budskap av
ngt, ofta på lyckat sätt
han saknar förmåga att artikulera sina åsikter○äv.uttrycka klart och tydligt
en artikulerad protest○äv. bildligt, spec. arkit.dela in
fasad e.d.
de sinnrikt artikulerade gavelröstenaartikulera (ngt), artikulera (SÄTT)sedan 1776av lat. articula´re ’leda; forma’, eg. ’förbinda genom leder’, till artic´ulus, se artikel
Subst.:vbid1-107594artikulerande,
vbid2-107594artikulering;
artikulation