Svensk ordbok 2009, webbversion

an`ständighet substantiv ~en an|­ständ·ig·het·en●(ramen för) gällande normer enl. ngn under­förstådd bedömnings­grund psykol.JFRcohyponymdekorum i anständighetens namn måste han be om ur­säkt○särsk. i fråga om sedligheten boulevard­tidning som över­skred anständighetens gränsersedan 1723