Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
an|fäkt·ar●ofta pass.
ständigt oroa eller plåga
ngn
psykol.hon anfäktades av tvivel och skuldkänsloranfäkta ngnsedan 1555av lågty. anfechten med samma betydelse; till an och fäkta, tidigast i bet. ’angripa’
Subst.:vbid1-104162anfäktande,
vbid2-104162anfäktning;
anfäktelse