Svensk ordbok 2009, webbversion
anatema
[-te`-el.-te´-]
substantiv ~t, plur. ~n äv. anatemer
ana·tem·at●kraftigt fördömande
ngt högt.admin.relig.han utslungade ett anatema över normupplösningenett anatema (mot/över ngn/ngt)sedan 1818av grek. anath´ema ’ngt som är vigt åt en gud’