Svensk ordbok 2009, webbversion

air [ä´r] substantiv ~en ~er [ä´rer el. ä`rer] air·en1knappast plur. an­tydd stämning psykol.en air av mystik vid­låder alkoholenhon hade en air av förnämitet kring sig○äv.upp­syn en hög­dragen airsedan ca 1700av fra. air med samma betydelse; av grek. ae´r ’luft’ 2typ av dans­visa dans.musik○äv.arieartad sång ○äv.melodisk instrumentalsats Bachs air i G-dursedan 1740Ulla sjöng en liten air, vita bröstet det svällde och lyfte halsduken.Carl Michael Bellman, Fredmans epistlar (1790), nr 51