Svensk ordbok 2009, webbversion

a´del substantiv ~n ●samhälls­klass med högsta sociala ställning och vissa ärftliga privilegier särsk. i sam­hällen av äldre (feodal) typ admin.samh.bördsadelhögadeladel, präster, borgare och bönderhon är av gammal adel○äv. om personerna i denna gruppadeln mot­arbetade ståndsutjämningen○äv. bildligt, spec. om förfinade el. ädla personerde ideella, mänsklighetens adel○spec. äv.ädelhet, förfining han förenade hjärtats adel med bördensidel ädel adelen­bart (socialt) fram­stående personer​ i den fashionabla publiken fanns idel ädel adel och diverse kungligheter obetitlad adellåg­adelsedan 1516; 1820 i bildlig bemärkelsebrev från Erik Trolle till Sten Sture med trohetsförsäkran (Styffe)fornsv. adhel; av lågty. adel ’ädelt stånd; adel’, urspr. trol. ’fäderne­ärvd (jord)’; jfr odal, ädel