Forskardriven digitalisering - datadriven forskning III

I slutet av mars var jag på ett välbesökt (drygt 80 deltagare) forsknings-seminarium igen, i samarbete mellan Nordiska museet och RAÄ. Under en ganska intensiv eftermiddag fick vi höra representanter för forskarsamhället (Anna Dahlgren, professor i konstvetenskap på SU), kulturinstitutionerna (Sven Rentzhog, chef för avdelningen för digital interaktion på Nordiska museet) och forskningsfinansiärerna (Eva Stensköld, forskningssekreterare på Riksbankens jubileumsfond) tala om utmaningar och möjligheter.

En viktig sak som kom upp under dagen var att det är svårt för intresserade forskare att hitta rätt när de söker samarbetsparter inom institutionerna. Det borde vara lätt att åtgärda så att det blir lättare att hitta forskningssamordnare (eller motsvarande) på webben, och skulle också vara värdefullt med fylligare presentationer av åtminstone forskningsmeriterade medarbetare – jmfr universiteten, t ex https://www.su.se/profiles/naslu-1.184049.

En annan återkommande synpunkt var att det som framför allt behövs för att kunna skriva framgångsrika forskningsansökningar är TID. Det är också en fördel om man som kulturinstitution har insikt i forskningens villkor, eller som forskare erfarenhet av verksamheten på arkiv, bibliotek och museer. Universiteten ger stort utrymme för individen och hens fria forskning, medan minnes-institutionerna oftast styrs mer av linjeverksamhet och organisationslogik. Detta kan innebära skillnader i TEMPO, som ibland lägger hinder i vägen för samverkan. En annan viktig sak är att universiteten betonar en forskningsfråga, medan museer m fl tenderar att fokusera samlingen, samt att forskarvärlden är mer upptagen av tankekedjor och spårbarhet (läs fotnoter & referenssystem). Alla är dock intresserade av forskningssamarbeten, gemensam kunskapsuppbyggnad och samskapande (även med folk utanför universitet och minnesinstitutioner), så förutsättningarna borde vara goda.

Vad vill forskarna ha då?

• Råa och obearbetade data, gärna i hela mängder och obrutna serier. Institutionernas utvalda/kurerade resurser är bra till annat men oftast ointressant för forskaren.
• Alltid mer och bättre metadata. Hur har materialen samlats in, metadatasatts och digitaliserats t ex. Vilka principer har styrt urval och prioriteringar i olika processteg på ett museum?
• Största möjliga transparens och öppenhet för samlingarna, i både analog och digital form, inkl interna databaser och andra sökverktyg. Fri access till källmaterialen är en förutsättning för att kunna realisera deras forskningspotential.

Och vad bör minnesinstitutionerna för övrigt göra?

• Bevaka och vara beredda när nya utlysningar kommer, från RJ och andra finansiärer. DIGARV (digitalisering och tillgängliggörande av kulturarvsmaterial) kommer igen 2020, med Anna Dahlgren och Pelle Snickars som samordnare. Det samma gäller sannolikt även Mixed methods, och dessutom kan dyka upp särskilda satsningar på samarbetsinitiativ. Missa inte det!
• Titta på föregående års utlysningar och ta del av andras ansökningar (både beviljade och avslagna) för att se vad som funkar. Skriv nya ansökningar, förankra internt samt knyt kontakter med forskare och andra samarbetsparter NU. När utlysningarna väl kommer behövs den korta tiden till deadline för formalia, översättning, nedstrykning och annan editering. Då är det för sent att börja grunna på forskningsingång och tema.

Efter presentationerna blev det gruppdiskussioner kring vilka ytterligare KONKRETA insatser som behöver göras av olika aktörer. I min grupp pratade vi bl a öppna data och matchmaking, både digitalt stödd (halvautomatiserad) och analog i form av mäklare mellan de olika världarna, men övriga elva grupper kom säkert också fram till bra saker. Samtalet fortsätter och det blir fler träffar framöver.

/Johanna Berg